Skrev ett låååångt blogginlägg igår, och trodde jag lyckats får det publicerat men icke då... Och jag vet allvarligt talat inte om jag skulle orka skriva om det. För i det stora hela så var det egentligen bara ett enda stort blähä-inlägg, om hur kämpigt det känns just nu och inte ha någon att kunna vända sig till. För åt vilket håll man än vänder sig till så har man ändå ändan bak!

Känns liksom att livslusten lite har försvunnit, och man undrar hur alla får tiden att räcka till, till allt som man ska göra och så vidare...Dagarna ser i stort sett lika ut, med jobb, träning, hushållsbestyr etc etc. Känns som att vi, jag och sambon, endast får någon timme tillsammans per kväll tillsammans...vi hinner inte med varandra...och vi har inte ens några barn...hur gör alla andra, som har familjer? Hur hinner man med allt och alla?

Helst skulle man ju vilja vara överallt samtidigt - men det är svårt, man är ju endast en person liksom...

Inte blir det bättre av att det ar ett enda stort stressmoment på jobbet...Jag har svårt att skriva av mig här, för det är svårt att veta vilka som läser, och man vill ju inte att fel info kommer i fel öron...det kan bli så himlans tokigt så!

 

Nu blev det ett sånt där trist inlägg igen, det var inte mina intentioner...men när det känns som det känns...och att det regnar konstant gör ju inte saken direkt bättre!!!

Kram!

//J