Så är det nog, i tisdags tändes nog en ny stjärna på himmelen, när min farmor sakta somnade in efter en tids  vistelse på sjukhus på diverse instanser...Det började egentligen med att hon åkte in för att få sitt ben undersökt ordentligt, hon hade en tendens att få sår lite varstans på kroppen, som sedan vägrade att läka, blev så kallade bensår... Så det var ju egentligen bara en rutinkoll hon åkte in för...och blev inlagd och fyra veckor senare somnade hon in...Det har varit fyra tuffa veckor, det är inte lätt att se sin farmor sakta men säkert tyna bort för det var det hon gjorde...hon matvägrade, för ingenting smakade sa hon...eller så kom det upp igen...Hon har inte mått så bra, så att hon fick somna in var nog bara skönt för henne...och för oss, för hennes skull liksom...Men jag kommer att sakna min farmor enormt mycket! Även om det funnits stunder då vi absolut inte kommit överens eller förstått oss på varandra så var hon ändå min farmor och jag älskar henne! Orsaken till att vi hade våra differenser beror i mångt och mycket på att vi är av samma skrot och korn, vi var fruktansvärt lika! Jag har nog tagit efter farmor på mer sätt än vad folk tror, vi är fruktansvärt lika i sättet...=) Förr hade jag nog inte sett det som något positivt, men det gör jag idag! =)
Min farmor var en handbollstokig, sportintresserad, svamp- och bärplockande, bakande bondmora, med skinn på näsan och inte rädd för att säga sitt...=) That kinda says it!

Det har varit en tuff vecka, mycket att fundera på men inte en tår...det är som att jag inte kan tillåta mig själv att gråta, som att jag har en spärr...Men jag vet oxå med mig att den släpper, när som helst egentligen...Jag är ingen gråtare egentligen, det ska mycket till...Men jag vet att det kommer, om inte förr så vid begravningen...
Jag gjorde likadant när min mormor gick bort, inte en tår, inte nånting i mitt ansikte som visade på nån sorg...förrän på begravningen, när jag gick in i kyrkan...då släppte det, då kom alla tårar och hela jag skakade! Min mormor stod mig så väldigt nära, det var en grym förlust när hon gick bort...Jag stod min farmor oxå nära, men inte på samma sätt som med mormor...Men jag vet ändå att den dagen  kommer när jag får gråta, och sörja...

Usch, inte ett alltför roligt inlägg - men det är sånt här man måste få ur sig, om man inte får ur sig det på annat sätt...=)
Farmor, du är för alltid i mina tankar, vila i frid!!!

xoxo
//J