Vill göra så mycket!!!! Men orken verkar inte riktigt infinna sig...Skulle vilja byta gardiner, göra om lite här hemma men som sagt orken finns inte, och inte heller medlen...måste ta och gå igenom mina gardiner och se vad jag har, kanske jag inte behöver köpa nya hela tiden, kanske man faktiskt kan använda något av det som man redan har...Det vore ju bra, och billigare om vi säger så...Byta lite dukar och fixa, det gör så mycket i det stora hela!=)
Och så är det ju så, att ska man byta gardiner så måste man även tvätta fönster, och det är ju inte det roligaste...tycker iaf jag...Det är ett helt projekt när man ska göra såna saker, därför gör man det inte alltför ofta...Men nu känner jag att jag skulle vilja ha lite nytt och fräscht!!! Kanske dax att sätta igång då, och inte bara sitta och slöa framför tvn...men vet ni, det är väldigt skönt det med!!!=)

Skulle behöva gå upp på vinden och kolla igenom alla kartonger oxå, har en massa saker där som jag skulle kunna bli av med, på ett sätt eller annat...pratade igår om vi ev skulle ta "riktiga" saker till vår dockvrå på avdelningen, och om det var nån som hade något de ville bli av med så tog vi ju tacksamt emot. Och jag vet ju med mig, att det finns nog grejor alltid!!! Så jag har ju att göra, om jag bara vill...

Kanske att man ger sig på core ikväll...boxningen i måndags gick super, det var hur kul som helst!!! Men oj, så trött jag var efteråt. Men vilken härlig känsla - me like alot!=) Och det känns ju lite, om vi säger så. Framför allt i armar och lår...undrar varför???(uppvärmning knäböj) Ser fram emot måndagar och torsdagar framför allt, då är det boxercise och zumba som gäller!!! Och nån gång emellanåt core på onsdagar. Ska testa idag och se om det är något för mig...vore bra för både rygg-och magmuskulatur men om jag pallar är en annan sak...

Måste bara fråga, om man har upplevt något riktigt dramatiskt och hemskt, är det inte lättare om man pratar om det då? Än att man går och ältar det för sig själv, om och om igen...Om man pratar om det kan man ju kanske få lite tröst, råd och bara en axel att luta sig mot...men om man inget säger, så vet ju ingen nånting och hur kan man då förvänta sig få sympati och medlidande?
Jag är nog väldigt öppen på den fronten, det känns bättre för mig att berätta om jag har något på hjärtat för då behöver inte andra fundera över varför jag är på ett visst sätt...Alla är inte lika, och det är väl bra det ifs, men lite öppen om sitt privatliv måste man vara ändå, när man jobbar tillsammans...Jag kan förstå att man inte är på toppenhumör alltid, det behöver man inte, alla har vi våra bra och dåliga dagar. Men om man kanske kan förklara orsaken så underlättar det för samtliga!
Många tankar blir det...mycket funderingar...

xoxo
//J