Mina syskon, ja...
Jag har en lillebror, han heter Andreas och är 30år. Bor nu i Linköping med sin familj, så vi träffas inte alltför ofta tyvärr. Det blir lite så när man bort så långt ifrån varandra. Vi hörs väl inte alltför ofta heller, den kontakten vi har är väl med våra föräldrar, genom dem får jag reda på saker om honom och vice versa säkert. Nån gång ibland så får vi för oss att prata i telefon, men varken han eller jag är egentligen telefonmänniskor. Men när vi träffas så är allt som det ska vara, helt enkelt jättebra!

Men det har inte alltid varit bra mellan oss...Vi har nog varit som syskon är mest, fast kanske lite värre ändå...Vi har bråkat en hel del i våra dagar, och emellanåt har bråken inte varit av det snällare, inte vanligt syskonbråk liksom...Det har nog funnits en hel del frustrationer och aggressioner! Mest från min sida, eftersom min lillebror är en j-vel på att reta gallfeber på sin syster och gör det bara för att få henne förbannad oxå! Men i tonåren nångång så svängde allt, och vi blev liksom vänner som kunde umgås med varandra!
När jag bodde i Gävle kom han några gånger och hälsade på tillsammans med sina vänner och det var alltid lika uppskattat -  vi hade ju kul tillsammans allihopa!!!=)

Och nu har min bror blivit vuxen, tro det eller ej, och tvåbarnspappa!!! Måste erkänna att det fanns en tid när jag funderade på om min bror faktiskt skulle slå sig till ro och bilda familj och när det väl hände så hände det fort! Men han är en underbar pappa, han är  helt amazing med sina barn, det är så härligt att se!!!

Saknar min bror, tänker på honom ofta! Så klart skulle man vilja träffas oftare, men läget är som det är och det är bara att acceptera.
That's life!!! And that's my brother dearest!