Att beskriva "A moment", i mitt liv är inte det lättaste!
Kanske skulle det varit lättare efter imorgon, det är då som vi får se hur det går...
Men dagens beskrivande inlägg är "A moment" och då väljer jag att skriva om när jag blev faster och träffade min brorson Leonardo absolut första gången.
Leonardo föddes natten till midsommardagen -06, jag var just nyflyttade till Åland och hade firat midsommar här tillsammans med goda vänner, både svenska och åländska. På natten får jag ett infall och ringer till min mamma, som jag vet sitter hemma själv då min far jobbar. Hon svarar pigg och alert, för min bror och hans sambo Sara har just varit där och lämnat hunden, på väg till BB!!! Sara mer eller mindre låg dubbelvikt i hallen, medans min bror "bara" skulle ta en smörgås på vägen.
Japp, så där började det hela och på morgonkvisten fick jag ett sms från min bror, där han meddelar att "en frisk och kry pojke har anlänt och ligger nu och vilar på mammas bröst, snacka om att ha det bra!" Och sen ett sms från min far där han gratulerar till min nya roll som faster.
Jag har alltid tyckt att faster låter så gammalt, och elakt på något sätt. Men sen jag blev faster själv så är det nästan världen finaste!!! Jag tycker iaf det, för jag är faster till två riktigt guldgossar!!!
Och eftersom jag både bor och jobbar på Åland så var det liksom inte bara att sticka iväg över och hälsa på underverket, utan måste vänta EN HEL VECKA!!!
Men på fredagen bar det iaf iväg, och jag skulle äntligen få träffa min brorson för första gången. Ska erkänna att jag var lite nervös när de kom upp för uppfarten, Sara med liggdelen från vagnen i handen och sen min bror med ett litet knyte på armen, och jag säger armen för han höll honom endast med en arm!!! Galning helt enkelt!!!
När jag fick honom i mina armar så var det som allt föll på plats, en enorm känsla spred sig i hela kroppen som jag aldrig känt förut - han var så verklig!!!
Låter som jag aldrig sett eller hållt i ett nyfött barn förut men det här var något helt annat, svårt att beskriva med ord...Men det var som att han visste att han var en del av mig, trots att jag "bara" är faster.
När det så var dax att åka hem igen, för allt det roliga har även ett slut, så kände jag en enorm sorg...eller saknad...Kunde inte släppa taget, men är man tvungen så är man...ta tjuren vid hornen och släppa taget...men det var ack så svårt!!! Och vilken saknad sen! Och den oändliga kärlek för detta lilla gossebarn...otroligt!
En kärlek som håller i sig och växer sig större och större för varje dag som går - fasters lilla guldkille!
Och nu har jag två!!!
Och ja, det är, och kommer att bli, två små bortskämda pojkar, för är man faster så är man, då får man!!!

//J