...första kärleken...
Svårt att säga...hade väldigt massa småförälskelser som tonåring, men aldrig något seriöst och aldrig något så där himlastormande med pirr i magen och svimkänslor.
Den allra första kärleken måste ha varit JOAKIM SKOG, en arbetskompis till min morbror som jag träffade sommaren -94 kanske...det måste ha varit då som det liksom slog till, för vi hade ju nog känt varandra en massa år innan dess...Men det var nog den sommaren som vi liksom föll för varandra. Men eftersom vi båda två var extremt blyga (och nu tror ni mig inte, men just när det kom till pojkar så var jag fruktansvärt blyg och osäker!) så tog det väldigt låååång tid för oss...Vi träffades hos gemensamma vänner, höll handen lite, pussades lite och så höll vi på...men aldrig nånting mer. Och när sommaren var slut och det var dax för mig att åka hem igen, ska även tilläggas då att han bodde, och fortfarande bor, i Finland, så var det liksom inte mer med det. Och nästa sommar så var vi där igen...Men denna sommaren, alltså sommaren -95, var lite speciellt eftersom det var då som min mormor gick bort efter en lång tids sjukdom och det var kanske det som förde oss närmare varandra. Han fanns liksom där för mig hela tiden... och det blev det nog lite mer allvar i vårt förhållande! För när jag reste hem när sommaren var slut så fortsatte vi hålla kontakten, med telefondejter och brev, väldigt romantiskt och gulligt! Och han kom även och hälsade på mig, hemma i Rosersberg och han träffade några av mina vänner. Så det var väl då som det blev "seriöst". Och jag flög nog över till Vasa mer eller mindre varannan helg. Så det var nog kärlek - det pirrade liksom i magen och jag var nervös varje gång planet skulle landa, spänd över om Han skulle stå där och vänta på mig, vad skulle jag säga, vad skulle jag göra???
Hela den här grejen med förhållande var så väldigt nytt för mig, eftersom jag alltid varit den tjej som varit alla killars vän men aldrig flickvän... Men det ändrades det med!
När jag tänker tillbaka på Jocke så blir jag varm i kroppen, han var nog min första kärlek och om jag inte minns fel så var jag hans!=) Det var liksom ömsesidigt...=)
Även om vi var ganska överens om att bryta upp så vet jag ändå att han blev fruktansvärt sårad och besviken, och det tog honom ett tag att gå vidare. Men idag lever han med den kvinna som han träffade efter mig och tillsammans har de två fina flickor.
Har idag sporadisk kontakt med honom, vi hälsar när vi träffas när jag är i Vasa, pratar lite om ditt och datt.

Det känns bra att veta att han var min första kärlek, han var både snäll och givmild, romantisk och tålmodig och gav mig all uppmärksamhet jag kunde tänka mig - hade inte kunnat vara bättre första kärlek!=)

//J