Jag saknar mig mormor, min älskade mormor som gick bort från mig alldeles för tidigt!
Min mormon har varit borta från mitt liv 15år, men jag saknar henne varje dag!
Min mormor betydde väldigt mycket för mig, hon förstod mig och hon fanns där för mig trots att vi bodde så långt ifrån varandra!
Den sista dagen jag träffade henne minns jag som igår... Hon låg där i sin sjukhussäng och vi alla visste att det inte var mycket kvar, så det var bara att ta farväl som gällde...och dagen därpå tog hon sitt sista andetag. Mamma var där vid hennes sida, hon tittade på mamma, log och sen var hon borta...
Jag var 18år när min mormor gick bort, så jag fick många härliga år med henne iaf, men i mina ögon var hon alldeles för ung för att dö, endast 63år...Men cancer är en djävulsk sjukdom som man inte rår på och hon orkade helt enkelt inte längre stå pall...
Jag fattade det inte på en gång att hon var borta för alltid, det tog mig ända till begravningen och jag rasade ihop av förtvivlan på kyrktrappan...Min mamma var tvungen att sitta och hålla mig uppe hela begravningen, jag var helt knäckt!!! Det var ett tufft första år, med många timmars skrivande och funderande...Men samtidigt, med åren blir det lättare och lättare och man "glömmer" liksom bort det stundvis...Men minnena finns där hela tiden och saknaden kommer aldrig att försvinna!

//J