Tänk att man kan älska någon så mycket? Så mycket att det gör ont i hela kroppen när man åker ifrån den personen...
Jag trodde inte att min brorson skulle komma att betyda så mycket för mig, men det värker i hela kroppen nu när jag vet att jag inte kommer att få träffa honom på jättelänge!
Jag kommer att åka hem till mig, mitt och de mina: Janne och katterna och det är helt bra. Men det finns ändå en saknad efter något mer...Kommer jag någonsin att få uppleva den enorma känslan av att bära ett barn inom sig, ett föda ett barn som bara är helt mitt? Det är den stora frågan! Och jag tror att det är därför som min kärlek till min brorson är så stor, för han är det närmsta mitt som jag kan komma i dagsläget...fast han inte är min, men ändå...=) MIn älskade Leonardo!

Det var många frågor som kom upp i natt, funderingar som får mig att undra hur vissa människor inte kan få känna och uppleva den stora kärleken, hur vissa hela tiden blir sårade och lämnade och orättvist behandlade av folk som de faktiskt har känslor för...Det får mig att fundera på om det faktiskt inte finns någon där ute för alla. Men jag vägrar tro det - jag tror och hoppas att det nånstans därute finns en för alla, det gäller bara att vara mottaglig och våga chansa!=)
Underbara, fina människor som i sin ensamhet mår skit, och inte vill besvära sina vänner med sina tankegångar och upprepade gråtattacker - vad är vänner till för om inte för att stötta när det känns som svårast? Jag hoppas att mina vänner förstår och känner att de kan vända sig till mig för att, om inte få råd så iaf stöd, när det känns som svårast. Bara en famn att krypa in i kan hjälpa i ett tung läge!

Vill passa på att skicka en extra kram till alla mina underbara vänner som jag vet finns där när jag behöver dem!
xoxo//J